Retina, ppi och skalning: förstå alltihop

Tätheten, inte upplösningen

Upplösningen upplösning är det totala antalet pixlar: 3840 × 2160 för 4K, 5120 × 2880 för 5K. tätheten är antalet pixlar per tum panel, förkortat ppi. Det är den som avgör den upplevda finheten, eftersom den anger hur tätt pixlarna sitter.

Beräkningen är enkel: man dividerar diagonalen i pixlar med diagonalen i tum. En 4K på 27 tum ger 163 ppi; samma 4K på 32 tum faller till 139 ppi. Samma pixlar, större yta, lägre täthet.

De två jämviktspunkterna

Operativsystemen är byggda kring två tätheter, och allt som ligger däremellan kräver en extra beräkning.

• Omkring 110 ppi: den historiska tätheten. Gränssnittet visas vid 100 %, en gränssnittspixel upptar en fysisk pixel. Så är det på en 34-tummare i 3440 × 1440, vid 109 ppi.
• Omkring 220 ppi: Retina-tätheten. Gränssnittet ritas dubbelt så stort, så varje element upptar exakt fyra fysiska pixlar – två på bredden, två på höjden. Ingen approximation: konturerna hamnar precis på rutnätet. Det är det som ger texten dess karakteristiska skärpa.

Vad som händer däremellan

Vid 139 eller 163 ppi gäller inget av de två idealfallen. Systemet måste då rita gränssnittet i en mellanstorlek: det beräknar en större bild och krymper den sedan, eller tillämpar en icke-heltalig faktor. Resultatet förblir mycket godtagbart i moderna program, men teckensnittens fina streck hamnar ibland mellan två fysiska pixlar. Därav intrycket av något mjukare text, som inte hoppar en i ögonen på en skärmbild men märks efter några timmars läsning.

5K-paradoxen

Här är det som förvånar mest: en 27-tums 5K, med sina 14,7 miljoner pixlar, visar lika många element som en vanlig 2560 × 1440-skärm. Du vinner ingen plats: du vinner fyra gånger fler pixlar att rita samma sak med. Ikonerna krymper inte, fönstren blir inte fler – allt blir helt enkelt skarpt.

Det är precis därför upplösningen ensam inte räcker för att jämföra två skärmar. För att vinna yta måste man öka panelens storlek, inte bara antalet pixlar: det är ämnet för vår jämförelse 5K eller 6K.

macOS och Windows gör inte på samma sätt

macOS bestämmer själv: det känner av tätheten och tillämpar skalningen 2× på en Retina-panel, utan att fråga dig. Du kan sedan välja en visningsstorlek med ”mer utrymme” eller ”större text”, men standardupplösningen är den rätta i de allra flesta fall.

Windows låter dig bestämma, i Inställningar › System › Bildskärm › Skala, och föreslår ibland ett värde som inte är det bästa. På en 5K- eller 6K-panel, välj 200 %: det är den exakta motsvarigheten till Retina 2×. Detaljerna per modell finns i vår Windows-guide.

Betraktningsavståndet ändrar allt

Tätheten bedöms aldrig i abstrakt mening. På 50 cm urskiljer ögat pixlarna på en skärm med 110 ppi; på en meter, mycket mindre. Det är därför en 4K-tv på 55 tum verkar skarp i ett vardagsrum trots att dess täthet är löjligt låg – man tittar på den från tre meter.

För en skrivbordsskärm på 50–70 cm gäller tumregeln: under 120 ppi anas rastret, kring 140–160 ppi är bilden bekväm, från 200 ppi urskiljer man ingenting av rutnätet.

Tre missuppfattningar

• ”4K räcker överallt.” På 32 tum, ja, det är till och med mycket följdriktigt. På 27 tum framför en Mac tvingar 4K fram en icke ursprunglig skalning som märks i texten.
• ”Fler pixlar, mer plats.” Falskt vid samma storlek: en 27-tums 5K-panel visar samma arbetsyta som en 1440p, fast mycket skarpare.
• ”Skalning förstör bilden.” Inte när den är heltalig. En faktor 2× är matematiskt exakt: det är just avsaknaden av approximation som gör Retina så skarp.